Övergödning uppstår när det släpps ut mer gödande näringsämnen än vad mark och vattendrag kan hantera. Näringsämnena, kväve och fosfor i det här fallet, läcker främst ut från enskilda avlopp som inte uppfyller dagens krav, otäta avloppsledningar och gödsel på åkrar. Andra, mindre näringskällor är industrier, skogsbruk, biltrafik och orenat dagvatten.
I vår region är nederbörden större än avdunstningen på årsbasis med ett relativt stort överskott mellan höst och vår. Därför blir det en avrinning från åkermark, och näringsämnen som finns naturligt i marken eller som tillförts via gödsling kan lakas ur och leda till övergödning av vattendrag och hav.
Den ökade näringstillförseln i sjön göder alger, vilket i sin tur orsakar syrebrist på botten och gör det svårt för bottenlevande växter och fiskar att leva.
Ett sätt att minska urlakningens negativa effekter är att placera våtmarker och dammar i odlingslandskapet och på så vis utnyttja våtmarkernas naturliga funktion som reningsverk.
Hur kväve minskar i en våtmark
I våtmarker finns bakterier som kan omvandla nitratkväve till ofarligt luftkväve genom denitrifikation. Det är en mikrobiologisk process som sker när organiskt material bryts ner i syrefattiga miljöer. Syret i nitratjonen hjälper oxidationen och kvävgas bildas. Det kväve som tidigare har varit löst i vatten går då ut i luften som naturligt består av ca 80 % kväve. Denitrifikationen gynnas av hög belastning (mycket och näringsrikt vatten), av att det finns mycket vattenväxter och av höga temperaturer.
Reningseffekten ökar ju längre tid vattnet stannar kvar i dammen/våtmarken. Blir uppehållstiden allt för kort, kortare än två till tre dygn, ökar risken för att växter slits loss och delar av dammbotten följer med det kraftigt strömmande vattnet. Då sköljs näringsämnena ut istället för att de fångas upp.
Hur fosfor minskar i en våtmark
Avskiljning av fosfor sker i en våtmark främst via sedimentering och för att vattnet ska kunna sedimentera behöver flödet vara tillräckligt lågt. Fosforpartiklarna sjunker då ner till botten och blir -istället för att vara lösta i vattnet- en del av bottensedimentet. Bottensedimentet kan sedan återvinnas och läggas ut på åkrar igen.
